Dagarna på BB! Del 2

Glömde skriva något som chockade mig lite, under Torsdagen kom M (hon som hjälpte mig på förlossningen från 07:00-15:00) in till mitt rum för att hälsa grattis, jag blev super glad då M var helt underbar och snäll, det som chockade mig här var att hon tog sig tid att komma upp och hälsa grattis till mig och prata lite med mig, trodde inte dom hann med sånt ;)
Jag saknar faktiskt dom som tog hand om mig under förlossningen, dom var så underbara =)
Under torsdagen så kom även mamma och min lillebror på besök för att hälsa på nye i familjen.
Kändes skönt att få träffa mamma efter den jobbiga förlossningen.
 
Fredag:
Vi hade hoppats på att åka hem idag, men det första barnmorskan sa när hon kom in till vårt rum va "Ni får tillbringa er fredagskväll på BB" wiiiiihooo tänkte jag, eller inte...
Så under Fredagen så skulle Kevin röntgas igen, doktorn skulle kolla på honom, han skulle göra massa tester för att se om han mådde bra, dom skulle ta blodprov på honom osv.
Och hur roar man sig då bäst i det här lilla tråkiga rummet på bb 
Jo i väntan på doktorn och allt annat som skulle göras med Kevin under Fredagen så myser man såklart med Bebisen, tar sig en tupplur, kolla på tråkiga program på tv:n. Även idag kom mamma in och hälsade på, dock så kom hon in för vi behövde mer kläder, var ju inte alls beredd på att vi skulle få stanna på BB så länge. 
Hon hade även med sig cocacola och godis, så gott så :D
Vi fick svar från röntgenbilderna och allt såg bra ut så det var bara att hoppas på att vi skulle få åka hem under Lördagen, men det var inte helt säkert.
 
Lördag:
Vakna även idag av att en barnmorska kom in och pratade lite, och hon säger "då får vi se ifall ni får åka hem idag". Jag blev vansinnig, dom lovade ju igår att vi skulle få komma hem :(.
Doktorn skulle kolla på honom även idag, han skulle göra ett test till och sen var det bara att sitta och hålla tummarna på att vi skulle få åka hem. 
Vid ett tiden någon gång så kom Doktorn in och berättade att vi skulle få komma hem idag. Och jag blev överlycklig.
Så vi började packa våra saker, skriva på lite papper och sen fick vi äntligen komma hem.
Det var så skönt att få komma hem, men kan lova er att jag saknar faktiskt personalen på Förlossningen och BB, dom var helt underbara.
Jag fick nog den bästa förlossningnspersonalen man kan tänka sig. =)
Nu är det bara att vänta till den 2 Maj, då blir det återbesök för liten på sjukhuset för att se hur hans arm har blivit, men den har blivit så mycket bättre nu än vad den va innan :)

Dagarna på BB!

Onsdagkväll:
Vi kom som sagt upp till vårt rum på BB avdelningen vid 21:30. Det första jag gjorde va att försöka gå ut i korridoren  och ringa både mamma och pappa. Dom skulle ju få veta att dom hade fått ett barnbarn :)
Sen blev det in på rummet igen, och försöka sova, somna gjorde vi, vakna gjorde vi en gång under natten tror jag, han sov bra redan då kan man tycka. Trodde han skulle vakna fler gånger och vilja ha mat. Men även han var väl trött efter själva förlossningen.
 
Torsdag:
Vi blev väckta runt åtta tiden av en barnmorska, kom in och sa att doktorn var påväg och att vi skulle äta frukost och lite så innan dokorn kom och skulle titta på Kevin.
Så frukost åt vi, och fy farao vad goda mackor dom hade där ;)
Doktorn tittade på Kevin, allt såg bra ut men dom var lite bekymrade över hans höger arm då han inte rörde den som han skulle, den var typ förlamad eller hur man ska säga, dom var rädda att han kanske hade brutit nyckelbenet vilket är vanligt vid en födseln, så dom ville att han skulle röntgas, så det var bara att gå in på rummet och vänta tills vi fick en tid till röntgen. Lång och jobbig väntan var det, men sen fick vi en tid och komma ner där, och Kevin var väldigt lugn medans dom tog bilderna, jag hoppades på att allt skulle gå snabbt och att vi skulle få åka hem snabbt. Men svaren på bilderna kom inte förrän framåt kvällen, så vi fick stanna en natt till.
Pyttipanna också tänkte dag..
... Fortsättningen följer...

 

Förlossningsberättelse del 4!

....
Som sagt 16:58 så kom äntligen vår älskade son efter en sjukt jobbig förlossning. Men som Jag skrev i slutet av förra förlossningberättelsen så hände något som absolut inte fick hända.
 
Han kom ut men jag hörde inte honom, han skrek inte, varför skriker inte min son!? Barn brukar skrika när dom kommer ut, jag har sett det på film, hört av andra, ser hur sambon ser rädd ut, jag blir ännu mer rädd över vad som har hänt, doktorn och ena sköterskan sprang fort ut från rummet och med sig hade dom min son, dom tar min son, säger till att sambon ska följa efter, rädd som han är så springer han också ut från rummet, kvar i sängen ligger jag, har inte en aning om vad som händer, K och S är kvar med mig i rummet och håller på och fixar med mig. 

Det bara rinner blod och annat äckligt grejs från mig, jag skulle försöka få ut moderkakan men den ville sig inte komma ut. efter en stund så kommer sambon tillbaka in i rummet, men vart är min son!? Undersköterskan kom in och berättade att allt va bra och dom frågade ifall sambon ville klippa navelsträngen, men han tackade nej och ville stanna hos mig som fortfarande var extremt chockad över vad som hade hänt med sonen.
 
Doktorn kom in med honom, med min son i famnen, han levde, min son lever, under tiden dom sprang in med honom till akutrummet så hann man tänka massa dumma tankar om vad som hade hänt. Jag fick min son i famnen, det var en underbar känsla att få hålla sin son för första gången. Tittade upp mot sambon, log och sa "Nu har vi vår Kevin här".
 
Anledningen till att dom hade sprungit iväg med honom var för att han hade ju fastnat när han skulle ut, så han kunde inte syresätta sig när han kom ut, men han började andas rätt fort och det var ju bra det.

Strax efter han kom tillbaka så kom moderkakan ut, usch ni som inte har fött barn, jag råder er att inte titta på den, usch och fy vad äckligt det va ;).
Barnmorskan kollade ifall jag hade spruckit och behövdes sy, men det behövde jag inte, men hon ville ändå att Doktorn M skulle kolla också, och det passar ju bra att folk trycker upp saker mellan benen när man precis fött barn, det gör ju inte alls ont eller så ;).
Känslan att få hålla sin sin för första gången var obeskrivlig, tänk att jag har blivit mamma, det var liksom svårt att förstå att denna underbara lilla varelsen har legat i min mage i 9 månader men nu var ute hos oss.
Vi satt bara och tittade på honom, vår vackra underbara son. 
Efter förlossningen så var man ju rätt utsvulten på både mat och dryck, så de snälla människorna på förlossningen gjorde mackor och dryck till oss, fick mig en chock när dom kom in med brickan, inte trodde jag att dom skulle göra det så fint och "speciellt".
Nere på förlossningen fick vi vara ett antal timmar, jag ville liksom bara komma där ifrån så jag kunde ringa min mamma, min mamma som jag önskar att hon också hade varit med på förlossningen, jag hade liksom behövt henne där med mig och sambon. Men vid 21:30 fick vi komma upp till BB och det första jag gjorde var att ringa mamma, min älskade mamma, hon hade varit orolig, vilket jag kan förstå, för vid 11:00 hade hon kontakt med sambon och han berättade hur det låg till och att det inte skulle ta så lång tid...
 
Nästa fortsättning berättar jag om tiden på BB och varför dom inte ville skicka hem oss...
 

Förlossningsberättelse del 3!

...
När jag hade bytt barnmorska och undersköterska så hade jag öppnat mig en hel del, kan inte komma ihåg hur mycket då mitt minne är som en guldfisk, och det är ju trots allt 6 dagar sedan nu ^^. Men tror jag var öppen ca 8 cm eller något, jag fick ligga med ctg, dom kom och kollade till mig då och då, helt plötsligt så började jag känna att jag behövde krysta, ja herre jisses, det var bara att ringa på klockan och be dom komma. 
Dom kom in, jag började krysta, helt seriöst, det kändes som man skulle skita på sig, att det skulle spruta från alla håll och kanter.
Där låg jag och krysta och hade mig men det kändes som om man inte kom någon vart.
 
Dom bad mig att krysta när sammandragningarna kom, jag skrek rakt ut att jag inte kände av några värkar och att jag måste krysta, helt plötsligt började dom skrika att jag skulle krystakrysta, vila och krysta snabbt igen.
Jag gjorde som dom sa, jag ville ju ha ut min lilla guldklimp.
Sen hörde jag att dom såg huvudet och allt gick bra och att jag skulle fortsätta, Alle fick se huvudet och dom sa att bebisen hade mycket hår på huvudet, dom frågade ifall jag vill känna på huvudet men jag hade det så jobbigt och ont så jag bara skrek rakt ut att nej jag vill ha ut min bebis, dom skrattade och sen fortsatte jag att krysta, jag fick ligga på alla håll och kanter, först höger sida, sen vänster, fick ligga på rygg men vi fick inte riktigt ut bebisen.

Dom bad mig lägga mig på alla fyra, vilket jag gjorde, och jag skulle börja krysta och fy i helvete vad ont det gjorde, tror jag skrek så hela Förlossningen hörde mig, jag skrämde nog upp de andra mammorna som skulle föda ;).
Hur mycket jag krystade så kom inte liten ut så snabbt som han borde, en doktor och sköterska hade också kommit in på rummet, men det va inget jag hade märkt av då jag hade så ont, jag fick lägga mig på rygg igen och snabbt skulle det gå, dom konstanterade hade bebisen hade fastnat med axeln, inte konstigt det gjorde så ont att krysta. 
 
Både K och S fick sitta och trycka på magen, dom liksom tryckte neråt så bebisen skulle komma ut, samtidigt som dom gjorde det så drog den andra undersköterskan och doktor M i lilla K för att få ut dom, och samtidigt som detta skulle jag krysta och det var inte lätt för det gjorde så ont när alla drog åt alla håll och kanter, något man inte var beredd på heller. Dom drog och drog, jag krysta och krysta och till slut fick vi ut min guldklimp.
Men något hände då, något ingen var beredd på, jag blev rädd, sambon blev rädd...
 
.... Forsättning följer