Taazzsih

Detta är jag för exakt 1 år sedan, 40+1 även om jag bara hade gått över tiden med 1 dag så kändes det som en hel evighet, prinsen som låg inne i magen hade visst inga planer på att komma ut, men han hade en plan om att skrämma upp sin mor totalt, och det var med att sluta röra sig, här ska vi inte visa mamma några tecken på att jag lever och finns.
Jag blev självklart lite smårädd då man varje morgon vaknar av en spark eller två, men inte denna morgon, vad hade hänt egentligen. 
Jag ringde självklart in till förlossningen och sa som det var, dom ville att vi skulle komma hem så det var bara att ringa hem sambon från jobb och sedan åka in till Kristianstad.

Kom in i ett förlossningsrum och dom kollade till mig, allt såg bra ut med lillprinsen och han rörde sig, men kanske bara hade blivit lite lat och inte orkat väcka mamma sin som han brukar, vad vet jag.
Men dom ville ändå ha kvar mig, det var lite fostervatten och dom ville hålla koll, så vi fick ligga inne på förlossningen i ca 1 timme, sen kom dom och sa att dom ville ha kvar oss, och att dom skulle sätta igång mig.

Exakt vid denna tiden, för exakt ett år sedan, jag har bilden framför mig, jag var så rastlös, ville bara att ut min lilla gosse, låg i en sjukhussäng och trängdes tillsammans med sambon, att vi båda fick plats i den så tjock jag var då är ett under, och där låg jag med en flaska cocacola och en påse påskägg och blev ännu större ;).

Att ligga inne på BB och vänta på något som man verkligen vill ska komma känns som en evighet, det finns ju inte så mycket att göra än att bara vänta, Jag hade med mig min bok, men fick verkligen ingen ro till att läsa, vi hade tv på rummet, men inte fanns det något bra på den.
Ville bara att tiden skulle rulla på snabbt som ögat.
Vem visste när min gosse skulle bestämma sig för att komma ut.
Så där kunde vi ligga med näsan i vädret och bara vänta och vänta och gå varandra på nerverna.

Men inte ville någon liten prins komma ut varken den 8 April då han var beräknad eller den 9 April då vi åkte in på kontroll, det var liksom bara att vänta.

 

Folk säger att man glömmer förlossningar så fort, men jag har inte glömt någonting, jag kan se allt framför mig, kanske inte allt i detalj men det kanske krävs längre tid till att glömma, och smärtan har jag ju verkligen inte heller glömt än, inte smärtan innan, under eller efter, smärtan efter var nog värst, trots att smärtan under förlossningen också var hemsk.