Förlossningsberättelse del 4!

....
Som sagt 16:58 så kom äntligen vår älskade son efter en sjukt jobbig förlossning. Men som Jag skrev i slutet av förra förlossningberättelsen så hände något som absolut inte fick hända.
 
Han kom ut men jag hörde inte honom, han skrek inte, varför skriker inte min son!? Barn brukar skrika när dom kommer ut, jag har sett det på film, hört av andra, ser hur sambon ser rädd ut, jag blir ännu mer rädd över vad som har hänt, doktorn och ena sköterskan sprang fort ut från rummet och med sig hade dom min son, dom tar min son, säger till att sambon ska följa efter, rädd som han är så springer han också ut från rummet, kvar i sängen ligger jag, har inte en aning om vad som händer, K och S är kvar med mig i rummet och håller på och fixar med mig. 

Det bara rinner blod och annat äckligt grejs från mig, jag skulle försöka få ut moderkakan men den ville sig inte komma ut. efter en stund så kommer sambon tillbaka in i rummet, men vart är min son!? Undersköterskan kom in och berättade att allt va bra och dom frågade ifall sambon ville klippa navelsträngen, men han tackade nej och ville stanna hos mig som fortfarande var extremt chockad över vad som hade hänt med sonen.
 
Doktorn kom in med honom, med min son i famnen, han levde, min son lever, under tiden dom sprang in med honom till akutrummet så hann man tänka massa dumma tankar om vad som hade hänt. Jag fick min son i famnen, det var en underbar känsla att få hålla sin son för första gången. Tittade upp mot sambon, log och sa "Nu har vi vår Kevin här".
 
Anledningen till att dom hade sprungit iväg med honom var för att han hade ju fastnat när han skulle ut, så han kunde inte syresätta sig när han kom ut, men han började andas rätt fort och det var ju bra det.

Strax efter han kom tillbaka så kom moderkakan ut, usch ni som inte har fött barn, jag råder er att inte titta på den, usch och fy vad äckligt det va ;).
Barnmorskan kollade ifall jag hade spruckit och behövdes sy, men det behövde jag inte, men hon ville ändå att Doktorn M skulle kolla också, och det passar ju bra att folk trycker upp saker mellan benen när man precis fött barn, det gör ju inte alls ont eller så ;).
Känslan att få hålla sin sin för första gången var obeskrivlig, tänk att jag har blivit mamma, det var liksom svårt att förstå att denna underbara lilla varelsen har legat i min mage i 9 månader men nu var ute hos oss.
Vi satt bara och tittade på honom, vår vackra underbara son. 
Efter förlossningen så var man ju rätt utsvulten på både mat och dryck, så de snälla människorna på förlossningen gjorde mackor och dryck till oss, fick mig en chock när dom kom in med brickan, inte trodde jag att dom skulle göra det så fint och "speciellt".
Nere på förlossningen fick vi vara ett antal timmar, jag ville liksom bara komma där ifrån så jag kunde ringa min mamma, min mamma som jag önskar att hon också hade varit med på förlossningen, jag hade liksom behövt henne där med mig och sambon. Men vid 21:30 fick vi komma upp till BB och det första jag gjorde var att ringa mamma, min älskade mamma, hon hade varit orolig, vilket jag kan förstå, för vid 11:00 hade hon kontakt med sambon och han berättade hur det låg till och att det inte skulle ta så lång tid...
 
Nästa fortsättning berättar jag om tiden på BB och varför dom inte ville skicka hem oss...
 
Melinda

Åhh jag fick gåshud och nästan tårar när jag läste "Jag fick min son i famnen, det var en underbar känsla att få hålla sin son för första gången. Tittade upp mot sambon, log och sa "Nu har vi vår Kevin här""
Det känns som i filmer :) Så fin!! :)

Svar: Hihi (A). Men det var liksom att man hade ju fått sig en chock efter en mardrömsförlossning och trodde inte han levde då dom bara sprang iväg med honom, och sen att dom kom tillbaka och jag fick hålla honom, det var liksom underbart :D
Therese